Dansfilm i Sverige 2010

Dansfilms-sverige är i babystadiet och håller på att lära sig gå. Tar några steg, snubblar, faller över sin egen iver. Så många dansfilmer… Så mycket dans, så lite film…

Jazzrock

I samband med Urban Connection höll Richard Stanislas Passi från danskompaniet Jeux de Jambes workshop i jazzrock, som kan vara det häftigaste jag upplevt. Det påminner om lindy hop och charleston, men dansas till funk/ funkig jazz, och kan lätt relateras till house. En knasig blandning där fötterna tillslut går på automatik och allt man hoppas är att man inte ska lyckas fälla sig själv och ramla.

Jazzrock-workshop:

Det var inte många som tog workshopen, och jag kan lova att de som inte var där missade något fantastiskt.
För att analysera detta skulle jag gissa att detta har att göra med att det heter just jazzrock. Begreppet ”Jazz” kan stundvis låta ganska skrämmande, åtminstone för en streetdansare, men sanningen är att jag efter den här klassen och klasser på annat håll tveklöst kan säga att är det någon som har en chans att hänga med på liknande klasser är det just streetdansaren. För likheterna är så många mellan jazzrocken och streeten, att det knappast skulle kännas obekant.

Jag lovar att en klass räcker, och sen står ni där nästa träningspass och klurar på allt nytt ni lärt er, och blandar det med allt ni redan kan, och swooosh, så har ert dansande kommit ytterligare ett steg längre. Visserligen kommer ni inse att ni inte nöjer er med endast en klass, och så komemr ni sitta som jag om kvällarna och youtuba er fram i jazz/lindohop/charleston/jazz rock-djungeln i cybervärlden, och aldrig uppnå någon riktig mättnad. Man vill bara ha mer, och mer och mer.

Jeux de Jambes:

Brothers in jazz:

Al Minns & Leon James:

Mer på Brothers in Jazz hittar ni här, och när jag ändå är i farten kan jag ju bjussa på en jazzrock-spellista. Det håller er nog mätta ett tag!

VISA DIN DANSFILM PÅ MODERNA DANSTEATERN!

Moderna dansteatern ordnar en dansfilmskväll för oetablerade dansfilmskonstnärer. För dansare/producenter/filmare/kompositörer/dansfilmsälskare.

Läs mer här och skicka in ditt förslag!

http://www.modernadansteatern.se/Program/VALVET-underground/VALVET-filmkv%C3%A4ll/.pg_98

DANSFILM OCH POLITIK

Dansfilm och politik

Min favoritdansfilm just nu är NORA som handlar om en kvinnas liv i Rhodesia(fd Zimbabwe)/Zimbabwe och hennes väg från barndom genom familjedrama och pojkvänstrubbel, studentlivet och politiska motståndsrörelsen Chimurenga och Zimbabwes självständighet till  varför hon lämnade Zimbabwe. Jag ska inte avslöja för mycket men den är väldigt vacker rent visuellt. De narrativa medlen är till största del dansen men även med några berättarinslag i text. Se den!

I det här youtubeklippet berättar (bland andra) dansare/koreograf Nora Chipaumire om filmen.

-::PÅSKLOVSDANS::-

Massa dans på LAVA under påsklovet!
Missa inget genom att läsa infon här nedanför.
_______________________________________________________________

-Fre 2:a April

POPSHOP SPECIAL EDITION – GOOD FRIDAY JAM!
Läs mer ->

http://www.facebook.com/event.php?eid=106885482678935&ref=mf

________________________________________________________________

-Sön 4:a April, Tis 6:e April, Tors 8:e April, Sön 11:e April.

GRATIS EGEN DANSTRÄNING
Läs mer ->

http://www.facebook.com/event.php?eid=426219875642

_______________________________________________________________

-Lör 10 April 18:00-19:30, Sön 11 April 13:00-14:30

WORKSHOP, DEYDEY (FRA)
Vi har äran att gästas av en av de största namnen från poppingscenen just nu. Vinnare av både UK BBOY Championschip 2009 (en av världens största 1vs1 battle) samt Juste Debout 2010 (världens största 2vs2 battle). Detta gjorde henne historisk då hon är den första kvinnan som vinner någon av titlarna och nu vann hon dessutom båda.

DeyDey kommer ha två dagars workshop i stilen popping, med stort fokus på isolationer, popping teknik och animation.

Frågor/Anmälan till workshopsen görs till: erik.linghede@gmail.com
Kostnad 1 workshop totalt 1,5 tim: 150 SEK
Kostnad 2 workshops totalt 3 tim: 200 SEK

http://www.myspace.com/deydey_sc

_______________________________________________________________

DO IT!
Syns på LAVA!

check it out!

Hey hey hey!

Bara en påminnelse inför helgen;

dra till Tyresö Dance Awards på lördag!

Workshops med medlemmar från SoulSweat

2 on 2 battles i hiphop, locking, house och popping,

showcase-battle och mycket mer. Det lär bli grymt!!!

Har tyvärr inte koll på tider, men kolla in hemsidan: www.tyreso.se/danceawards

Och kom ihåg We´re Jammin på Stallet på söndag.

Graff-workshop 17-19 och fetaste hyllningsjammet till den svenska streetdance-scenen, (som växer och utvecklas tack vare alla grymma och inspirerande dansare  som fortsätter att skapa en skön vibe och dansglädje)!! Kom och svenna-loss till jävligt skön musik och underbara människor :)

det hela börjar runt 19.oo

much love, M

here we go again

 

…och när du har dansat klart med Viktor och Lucas kan du alltid dra till Marikas och ta street/hiphop-klasser för Gus Bembery!!

När: Onsdag – Fredag 18.oo – 19.3o  + Lördag 12.oo – 13.3o & 14.oo – 15.3o

Plats: Marikas, Döbelnsgatan

Pris: 250/klass eller 5 klasser 1000 kr

Mer info: www.diambra.se

Anmälan: 073-511 11 53

uttråkad?

 

Okey, det här är för alla er som fortfarande har sportlov på ingång och som är lite för rastlösa för att bara ligga i soffan och kolla på dåliga repriser;

4 dagars House och Hiphop-workshop med Lucas Carlsson och Viktor Fröjd. Det kommer vara en intensiv vecka med mycket dans och fet musik. Klasserna kommer vara 2 timmar vardera. Dagen börjar med street/hiphop och avslutas house.

Under veckan kommer du både ha Viktor och Lucas och det kommer bli en nice mix av olika övningar, teknikträning och combos.

(Lucas kommer bl.a. hålla i golvteknik och Viktor bl.a. i footworks.)

Tid: Måndag 1/3 – Torsdag 4/3 12.oo – 14.oo hiphop, 14.oo – 16.oo house.

Plats: Danscompaniet, Fridhemsplan

Pris: 1 klass 15o kr

4 klasser 500 kr

8 klasser 900 kr

Kom och få riktigt mycket energi och inspiration!

Frågor? Ring Viktor: 070-4947207 eller Lucas 0707344715

Föranmälan: viktor.frojd@gmail.com

dance ti´l you drop

 

Ännu en vecka avklarad och här sitter jag framför datorn i väntan på att mina roomies ska vakna och att vi snart ska dra till skolan för att repa. Måndag, tisdag, helg, morgon eller kväll, spelar ingen roll, det finns alltid något att repa in och något att dansa ut.

Det är jävligt coolt att man kan beröra människor med mixen av musik och rörelser; dissas, hissas, ifrågasättas eller älskas. Man kan bli en förebild eller ett varnande exempel. Precis som i så många andra situationer i livet, men det är fan något alldeles speciellt med dansen..

Jag tror att i dansen finns det något för alla, hur klyschigt det än låter. Och det är väl ngt av det allra grymmaste med dansen – att det inte spelar någon roll hur gammal du är, vad du heter eller vad du har för bakgrund eller vilket språk du snackar, om du dansar, om du känner musiken, då är du en del av något större. Och om du vågar ge dig hän, sluta censurera dig själv och det du vill uttrycka, kan dansen ta dig längre än du vågat tro. Och det är riktigt nice!!

För ung. ett år sen blev jag tillfrågad att skriva texter till DC´s avslutningsföreställning – temat var Kärlek. Shit tänkte jag, eftersom en text om kärlek kan enligt mig bli jävligt töntig och.. ja töntig helt enkelt.. Men jag tog mig i kragen och skrev.. Temat på en av texterna blev kärleken till dansen, so people, enjoy;

Jag älskar att dansa. Jag älskar att dansa istället för att svansa omkring, försöka passa in, passa upp, men jag passar gärna på att gör det mesta, bästa av mitt liv. Går med bestämda kliv mot det jag vill, för det är kärleken till något som gör dig starkare än du tror, som får dig att slåss med tänder och klor för att nå din dröm. Glöm aldrig varför, hur eller när. Töm huvudet på besvär. Bry dig bara om din kärlek och din passion! Glöm frustration och prestation, om du bara är dig själv, så kommer allting att lösa sig, precis som Timbuktu säger. Men om du vejjer undan och låter någon annan bestämma, som får dig att klämma in dig själv i en för liten förpackning med tillhörande krav.. då är det något som är fel.. för du blir aldrig hel om du inte gör det DU VILL. Kom ihåg, det är kärleken till något som gör dig stark, starkare, starkast.

Well folks, this is my morning preach for today. Ha en riktigt skön dag!!

Själsvänner i det förflutna

Jag har massor att säga, men har rest runt ett tag och kommer fortsätta på samma vis i några veckor framöver. Fast texterna finns delvis klara på en hårddisk någonstans. Reflektioner om Almost there och Celebration of womanhood är på ingång, även om jag nog ska friskna till lite först. Kanske blev jag sjuk när jag stod i kö utanför Strand för en dryg vecka sen, kanske inte. Här är i alla fall en kort tanke jag skrev dagen efter förra Soulmates.

”House. Regelbundna försök har gjorts. Fötter har trasslat in sig i varandra. Svetten har runnit. Timmar har förflutit med en rynkad panna. Jag har ändå aldrig lyckats klura ut hur jag ska förflytta dansstilen från ett visuellt stadium till ett praktiskt. Jag har dansat house i London och på klubbar på Östermalm, men stegvis har mitt gillande övergått i ett uttråkat förhållandesätt. Musiken älskar jag högt, men housestegen är ett olöst mysterium.

Men ibland får man återfall. När musiken pumpar ut i en liten klubb. Jackingen börjar gå genom överkroppen. Det stela och konstlade i mina steg som delvis döljs av mörkret. Sällskapet som man väl känner igen men ändå inte riktigt känner. Då växer något nytt fram ur hopplösheten. Musiken grabbar tag i mitt huvud och det vägrar sluta röra på sig. Jag har några riktigt duktiga dansare framför mig som verkligen lever ut sin dans i cirkeln framför mig. En välmenad knuff i min rygg. ”Jag ser ju att du vill. Gå in.” Fast än är jag inte modig nog. Efter åratal av houselyssnande så sitter känslan för musiken i mig men inte hur jag ska omvandla det i rörelse, så jag fegar ur. Fast lovar mig själv att det inte ska dröja länge innan jag vågar.

Det är en sen natt på Strand i Hornstull. Jag har köat en halvtimme för att ta mig in på lördagens upplaga av Soulmates. Två timmar senare kan jag nästan bokstavligen luta mig tillbaka på uttrycket ”Last night a DJ saved my life”. För jag vill börja dansa house igen. Inte bara analysera taktslag, utan verkligen dansa.”

Får jag påstå att jag är mer än måttligt nöjd över att alla bra dansklubbar plötsligt har flyttat in i mitt kvarter?

/Eva-Maria, sjuklingen som hittills har missat tre dansklasser den här veckan. Bittert.

Myles Munroe och Tessa Cunningham

En dag ska jag åka till Kanada. Inte på grund av pågående OS utan för att dessa två dansare bor där och säkert kan lära mig både ett och annat inom west coast swing. Se och njut.

Almost There

Det var uttagning inför Urban Connection och jag och kameran var där.
Jag klickar, klickar och klickar, och fångar sekund efter sekund på bild, tills jag inser att minneskortet är på gränsen till fullt. Och rätt som det är blinkar det på skärmen. ”Memorycard full”. Ja, mycket lägligt, och mycket ovanligt för att vara jag. Jag som alltid brukar vara redo kvällar som dessa.  Hur som helst slutade det med att jag blint satt i mörkret och fingrade på  kameran för att radera tidigare tagna bilder, vilket jag i princip inte lyckades med och alltså hade plats för 300 bilder att dokumentera kvällen med. Detta istället för de 1300 som vanligtvis ska få plats.
Jodå, det har med Celebration of Womanhood att göra,  och alla de tusen bilder därifrån som fortfarande finns kvar i kameran. Man skulle ju kunna se det som en typ av separationsvånda, skulle inte förvåna mig, men det mina vänner, är en helt annan historia som fortfarande ligger och myser i minnet.

Okej, nu ska jag sluta bortförklara mig. Vad jag ville komma fram till var att några få stackars grupper inte fastnade på bild. Punkt.

Some Kind of Crew

Iro iro na iro

Iro iro na iro

The Jackies

The Jackies

Carrasco Co

Carrasco Co

The New Branches

Get Fresh

Soul Sweat

The Tail

Twisted Feet

Twisted Feet

Erik & Olle

Förutom dessa grupper fick vi även se: ATATA, Stockholm Lockers, The Voice Street team, Niklas Valenti & Pontus Petterson, och Rooftop Jackers.

Lördagsgodis

Eftersom det åter igen är dags för Melodifestivalen ikväll så tänkte jag att vi kunde dansa lite tillsammans. Även om jag inte är helt säker på vem dansen här nedan är riktad till. Vissa av rörelserna är för svåra för små barn och personer över sextio medan alla mellan sju och femtionio år förr eller senare vrider sig av skratt vid åsynen av denna skapelse. Det finns en instruktionsvideo på SVTplay om någon känner sig manad dock. Den officiella Melodifestivaldansen:

HÄR

För alla oss andra så kör Soulmates på Strand i Hornstull i kväll. Komsi!

Floorplay

Ibland tar saker lite längre tid än tänkt. Synintryck och känslostormar behöver ett extra tag för att återgå till normala och mer sansade uttryck. Den andra dagen på Streetstar 2010 är ett av de tillfällen som krävde några dagar av vardag innan jag kunde sammanfatta vad som egentligen hände. Det blir dock inte en sammanfattning i traditionell mening där jag minut för minut beskriver ett arrangemang. Varför? Anledningen är ganska simpel. Någonstans i mitten av dag två så övergav jag mina anteckningar och slängde mig helhjärtat ut i festivalkänslan som för varje sekund ökade runt omkring mig. I flera år har jag suttit böjd över ett anteckningsblock och spelat den duktiga reportern som ska återge dansarrangemang med så stor precision som möjligt. Med en rygg, som efter några timmar inte alls tyckte om mig längre, och trötta ögon så har jag intagit och återgivit händelseförlopp. Antagligen har jag känt mig lite viktig under resans gång. Den sista dagen i januari orkade jag inte vara viktig längre. Det fanns roligare saker att uppleva.

Ni har redan sett resultaten från Juste Debout-tävlingarna. Fyra duos från Sverige seglade förbi alla andra deltagare och kommer om exakt en månad att sitta på ett flyg mot Frankrike och den stora finalen av Juste Debout i Paris. Jag kan inte tänka mig fyra par som förtjänar det mer. Niki och Martha var nära att korsa mållinjen som vinnare redan ifjol, men i år gick de inte att hejda. Det är något i båda deras dansstilar som utmynnar i en blandning av lekfullhet och blodigt allvar. De vågar lita på att de redan är tillräckligt mycket hiphop istället för att krångla till sina rutiner och mata ut tusen överdimensionerade rörelsemönster. Basics blandat med omåttligt mycket energi och många skopor självförtroende samt de där lilla extra. Varför göra det mer komplicerat? Domaren ShoTyme uttryckte sin glädje i ett kort tal riktat mot Niki och Martha efter hiphopfinalen där kan konstaterade att den här gången var kvinnorna grymmare i sitt uttryck än männen de tävlade emot. I många danstävlingar har han sett kvinnliga duos falla igenom i de sista ronderna där de inte stått emot den attack som män ofta har i hiphopklassen, men i söndags var det tjejerna som stod för det skrämmande momentet på dansgolvet. Jag kan bara hålla med. Speciellt Martha har en talang att gå från att vara sockersöt i tolkningen av en låt till att i nästa låt dansa med en sådan utstrålning att man helst inte skulle vilja möta henne i en mörk gränd.

Housetävlingen bjöd på en liten överraskning. Två yngre tjejer som gick under namnet A&C (rätta mig om jag har fel) tog sig så långt som till semifinal och om jag skulle ha haft någon som helst bestämmanderätt så skulle jag näst intill skickat in dem i final också. Det är så vanligt att man tar på sig silkesvantar när man handskas med yngre talanger och är lite extra snäll när man bedömer dem (referens: valfritt avsnitt av svenska Talang), men i det här fallet så förtjänade de att ta sig så långt som de gjorde. De hade redan ett bra groove i sin dans och ett flyt i stegen som inom house är svårt att uppnå. Jag tror inte vi behöver ge dessa två tjejer så många år på sig att ta sig till final och vinna hela cirkusen. ”The future”, om jag får citera Mr Phiri.Malin och Maggie lekte hem houseklassen i år. Trots att spänningen låg tät i luften genom kvalen till både house- och hiphopklasserna tidigare på dagen, så lyckades Malin och Maggie att behålla sitt lugn hela tävlingen till sitt slut och de såg helt avspända ut trots att klockan närmade sig midnatt och det var final. Lekfullhet – Coola moves: 2-0.

På tal om coola moves. Taket i Solnahallen lyfte en enda gång under kvällens gång. Allt på grund av en liten parrutin som utfördes av två killar du borde känna igen. Vi har sett personer som står bakom varandra, stilla som statyer, och utför handtuts. Inget nytt med det. Men vad händer om den ena personen lyfter upp den andra och vrider personen i fråga ett kvarts varv? Jo, man gör succé. Poppingfinalen var en rysare på många sätt. På ena sidan av golvet stod Satisfly och Coco Pops, densenare av dem är den nyaste medlemmen av gruppen G-Style, och på andra sidan stod WeCame2WarU, eller Markus och Erik (Oooooh Tiffany samt notoriskt ombytlig vad gäller artistnamn) som de innan söndagen var kända som. Det blev en match i renhet mot nytänkande. En match som slutade i två domarröster mot två, där Gucchons röst vägde tyngst och WeCame2WarU sprang iväg med vinnartrofén. Popping har länge varit något som jag fascinerats av och även själv försökt mig på under ett antal perioder i mitt liv, därför har jag fått följa de här fyra dansarna över några år av utveckling och till min förvåning så händer det fortfarande saker. Man ser nya inriktningar som nästlar sig in i rörelsespråket och sidor av personens dansstil som hittills hade varit gömda i battlesituationer. Det är det som är så fängslande med popping som dansstil, den slutar aldrig utvecklas. Ibland får man återblickar till det som var, men det kommer alltid nya idéer som man aldrig har sett förut. Den här helgen ska även Damon Frost ha en stor eloge för att han valde den mest varierande poppingmusik jag hittills hört under ett battle.

Vad gäller årets lockingtävling, så är jag lite besviken. Inte besviken över kvaliteten på dansarna, för det var gott om guldkorn, utan snarare över att kategorin verkar krympa för varje år. De få deltagarna gör att det som publik kan vara svårt att få en överblick över vad locking egentligen är. De fyra par som tog sig till semifinal var alla väldigt olika och det var svårt för ett otränat öga att jämföra de olika stilarna, där både old school locking med alla sina små egenheter, nyare tankebanor samt förfinat groove var representerade. Personligen så föll Cajsas känsla för musiken mig mest i smaken även om Danne och Carro mycket välförtjänt vann kategorin.

Men Streetstar är så mycket annat än bara tävlingar. Från förra årets Streetstar så kan jag fortfarande återkalla ett visst lyckorus från Tony Gogos lockingsolo. Om den stunden ska överföras till årets arrangemang så är det självklara valet Dance Fusions houseshow där houselegender som Tony McGregor, Caleaf, Marjory och Sekou samt även domaren Ejo tog oss tillbaka flera årtionden till den tid då housedansen fick sin början. Att Marjory även blandade in lite hustle i bilden var en fin extra touch. Även Slick Dog och Tempos programinslag var magiskt. Deras popping är oansträngd och naturlig och ändå lyckas de se ut som de värsta skurkarna hämtade ur en amerikansk actionfilm. Inte en av de där filmerna som man skrattar lite rått åt på grund av usla effekter utan en av de filmerna där man hoppar till flera gånger och sedan i tid och otid jagas av gängledaren i sina mardrömmar. Bara någon halvtimme efter Slick Dogs dansanta, samt även musikaliska inslag där han bland annat visade hur en talk box fungerar, så fylls golvet av dansare som jammar loss till musiken som spelas. Kontrasten till att möta Slick Dog på ett dansgolv när man nyligen har sett honom dansa inför publik är häpnadsväckande. Han lufsar runt lite som en nallebjörn och ler åt andra dansare som verkligen ger dansgolvet sitt allt.

Det är framför högtalarna som mitt Streetstar börjar. Från att ha suttit stilla i ett bra tag, så var det befriande att få dansa själv ett tag. Att plocka fram de fragment av funk och fun man har i kroppen och, inspirerad av de talangfulla dansare som vanligtvis huserar på golvet den här helgen, njuta av musiken som spelas. I ett hörn dansar ShoTyme och några franska hiphopkillar om vartannat och en cirkel runt omkring dem uppstår. Prestationskraven släpps för en stund och dansglädjen får återta sin plats på den högsta piedestalen. Efter den stunden börjar jag flytta runt i salen. Överger träbänkarna för det mesta och sitter på golvet eller står bredvid DJ-bordet. Gör helgen till en upplevelse ur flera vinklar. Streetstar handlar delvis om dans, delvis om att umgås. Jag är glad för att jag i år åter igen insåg detta faktum. Världen kan inte få nog av genuina leenden. Streetstar 2010 skapade en bättre värld, om så än bara för några hundra personer. Varje leende räknas!

/Eva-Maria, som ångrar sitt beslut att inte gå på efterfesten. Att halvsova sig genom följande skoldag skulle inte ha varit en större uppoffring.

Film från Streetstar, Juste Debout 2010 Sweden

Massvis med filmklipp från Streetstar 2010!
För dig som missade eller bara vill se igen.

http://www.youtube.com/user/hiphopliberationarmy

Divas to the dancefloor, please

Det förvånar mig att det tagit så lång tid innan Stockholm öppnat sina ögon för waacking och voguing. Jag menar, det kändes inget annat än självklart när dessa två stilar för första gången fick sin förtjänta del i rampljuset under Streetstar-helgen. Jag är så hög på inspiration att jag när som helst skulle kunna hoppa upp från stolen jag sitter på och ge utlopp för allt som sprakar i huvudet.

Det var fan på tiden! Vi har alldeles för många svenska som kan waacking och voguing alldeles för bra, för att kunna sopa det under mattan. Maggie, Malin, Sofia, Bianca, Anna, Bam Bam, Fredrik (jag skulle kunna fortsätta och nämna alla deltagande i respektive kategori) You killed it!! Och jädrar vad jag är stolt över att ha lärt mig av dom allra bästa. Muah!

Just när all eufori lagt sig, intrycken sorterats och jag är tillbaka i danssalen, så hittar jag det här och är tillbaka där jag började: I ett okontrollerat jubel där jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till mer än att skrika, skrika och skrika. Lasseindra vs Sofiabulous Silvia:

A Swedish affair

Det var en aningen gladare flicka än igår som hoppade hem genom ett nysnöigt och folktomt Hornstull i natt. För i år gick segern i alla kategorier i Skandinaviens Juste Debout till de som jag höll tummarna för mest och som höll genomgående högst kvalitet på sin dans.

Locking:

Danne och Carro

Popping:

Oooooh Tiffany och Markus (WeCame2WarU)

Hiphop:

Martha och Niki

House:

Malin och Maggie

Stort GRATTIS till alla er samt alla som deltog! Ni skapade en underbar helg tillsammans.

På golvet lyser stjärnorna

Jag smäller igen ytterdörren med all kraft jag har kvar. Svär en lång ramsa åt grannarna som såg till så att jag var tvungen att ta trappan fem våningar upp. Med ilska slänger jag nycklarna i sängen och upptäcker att jag fått med mig nudlar med räksmak från 7eleven i all hast. Jag kan inte påstå att nudlar med räksmak får mig att jubla. Tio minuter tidigare såg tjejen i kassan ut som ett åskmoln när hon mötte mig. Killen innan mig i kön hade försökt sno varor från lagret, så jag kostade på mig ett leende, fast min H&M-mascara stack i ögonen och huvudet var tungt. Tunnelbanan hade varit full av rödsprängda ögon på väg hem klockan två på natten. Med andra ord: den lyckliga bubbla som inneslöt Solnahallen den här helgen räckte inte så långt som den kanske borde. Stockholm famlade runt i fyllesuddig snömodd. Jag slänger mig i soffan med en påse chips och inväntar att resten av artikeln från första dagen på årets Streetstar ska ta form.

Tredje året för min egen del medan Streetstar som event är inne på sitt femte år. De första affischerna åker upp någon gång före jul och tankarna om att det är länge kvar rotar sig långt inne i ens medvetande. Julen spenderas i matkoma och efter nyår lullar du runt lite väl länge och utan att du märker det avsevärt mycket så smyger sig Streetstarhelgen upp och nafsar dig i nacken. På måndag morgon då jag yrvaken släpar mig till skolan efter morgondagens efterfest så kommer jag dessutom blicka igenom min kalender och se Juste Debout i Paris närma sig med stormsteg. Fem veckor kvar.

Det tog inte länge innan jag insåg att årets Streetstar kommer bli precis som alla andra år fast ändå verkligen inte. Ett nytt dansgolv har tagit form vid sidan av tävlingshallen och där hålls antingen workshops eller så är golvet fritt, med en DJ som bokstavligen spelar upp till dans. Biverkningarna av det nya golvet märks inte mycket i tävlingshallen. Där står fortfarande dansare utspridda lite varstans och aningen tränar på sina tävlingsrutiner eller låter sina fötter följa musiken som spelas. Mellan tävlingarna vandrar jag runt bland montrarna med dansskolor och målade solglasögon och infinner mig snällt i skaran av människor som har lite svårt för att stå still. På tal om människor så är blandningen av personligheter liknande som föregående år. Dansare av alla sorter och andra nyfikna i alla åldersgrupper samt de obligatoriska bäbisarna med hörselskydd strövar runt i lokalen, väljer en sittplats, ser någon de känner, flyttar på sig en bit, cirkulerar runt trägolvet som är uppbyggt i mitten av den stora hallen. För kända ansikten går förbi ofta. Lite extra glad blir jag när jag ser en danskompis från Umeå som jag inte alls visste skulle till Stockholm den här helgen, men annars är det en idel ström av danslärare, klasskompisar, inspirationskällor och danskändisar som driver förbi i myllret nedanför läktarna.

Den första dagen av Streetstar ägnas i vanlig ordning åt Breaking Masters. Crewklassen verkar bli mer internationell för varje år som går. Även om Sverige hade överlägset flest breaking crews med så bestod deltagarlistan av grupper från Finland, Norge, Ryssland, Lettland, Polen, Storbritannien, Nederländerna, Polen, Tyskland, Schweiz samt Frankrike. Vid domarbordet satt Mr Wiggles (som förövrigt är den domare man ska titta på om man vill veta hur pass bra det går för dansaren som gör sitt solo eftersom Mr Wiggles minspel är lättläst), Mauritzo och MovieOne, medan Adian Leacy skötte skivspelarna. Att Aaron Phiri och ADL höll i mickarna var ingen större överraskning.

Under kvalen till crewfinalerna fick jag en inblick i vad jag egentligen uppskattar hos en breakdansare. Det här är något som varierar mycket från person till person har jag förstått efter att ha ägnat en del av min tid ikväll åt att argumentera delar av följande med mina vänner. För mig är lätthet i rörelserna något av det viktigaste. Det ska se enkelt ut att stå och snurra på en hand och stegen ska följa på varandra utan någon betänketid. Helst ska saker ske utan förvarning så som oväntade byten av riktningar eller större rörelser som genomförs utan att ta sats. Själv blir jag sällan riktigt imponerad av powermoves längre trots att jag vet hur mycket arbete sånt kräver. För mig är ett powermove ofta något förutbestämt som det finns ett klart mönster till, bara att kopiera och öva. Det tar kanske ett tag innan du sätter det men du behövde inte tänka mycket själv. Börjar dansare däremot mixtra med rörelsen och lägga till egna små finesser då kanske den intresserade glansen kommer tillbaka i mina ögon. Originalitet går före allt inom breakingen. Gör dansaren något eget, som jag aldrig sett förr, då jublar jag. Det fanns en del sådana stunder i år också även om en airchair som utfördes medan dansaren utförde hopp med handen han stod på är den enda som har fastnat på mina anteckningspapper.

Därför var det synd att många av battlena i årets Breaking Masters utmynnade i rena powermovesbattles. Alla runt mig skrek åt benen som flög runt i airtracks och windmills och headspins medan jag lönlöst försökte dölja mina gäspningar. Istället fnissade jag åt psykningarna som förekom mellan medlemmarna av olika crew. Det som utåt ser ut som ett fånigt skådespel av obscena gester och inviter till att slåss har alla sin mening och känns med stor sannolikhet som allt annat än ett skådespel för de som står i mitten av arenan och kämpar om att vinna. Speciellt när Dope står för en no show och föser samman de sista tre crewen till ett three way battle så är kaoset nära till hands i alla de sex minuter som battlet pågår. Mr Wiggles gömmer huvudet i händerna. Mer än en gång.

Trots ett gigantiskt stöd så faller Octagon från Göteborg i kvartsfinalen mot ett taggat Rugged Solutions. Battlet mellan de två är det battle som jag kommer minnas bäst från hela kvällen av breakingen. En dansare från Rugged Solutions öppnar sitt solo med en volt och sjunker därefter ner mot golvet på ett ben samtidigt som alla hans crewmates gör samma rörelse nedåt och stannar lågt medan dansaren fortsätter med en serie helt galna vändningar. En tjej ut Octagon står för kvällens bästa gensvar genom att ta tag i sitt eget ben och falla ner i split. Publikens ljudnivå de minuterna kombinerat med dansarnas minspel i strålkastarljuset ekar fortfarande i mitt huvud.

Semifinalerna såg ut som följer:

Nasty Effect (Frankrike) vs 4Funk Crew (Lettland)

Rugged Solutions (Nederländerna) vs Ghost Crew (Sverige, Finland)

Efter att fått glänsa i några latinbeats och med lugn och erfarenhet knockat både Rugged Solutions och 4Funk Crew ur deras banor så utsågs Ghost Crew till årets vinnare i crewtävlingen.

Utan att överdriva så skulle jag påstå att den största nyheten år 2010 på Streetstar var de nya tävlingsklasserna Waacking samt Vouging. Med ett celebert besök, i form av Archie Burnett från House of Ninja, som domare så var det dags att byta ut den stencoola och funkiga attityden mot högklackat och poser från modemagasin. Streetstar som ofta har osat testosteron fick en efterlängtad feminin touch. Lugnet lämnade byggnaden för att aldrig komma tillbaka igen genast när den första högklackade foten mötte golvet och gav sig ut på den mest vidunderliga catwalksresa som största delen av publiken någonsin hade sett. Vougingklassen började kanske rätt lugnt, där Sofia från House of Silvia visade prov på riktigt snabb och precis vouging. I första ronden gick deltagarna en efter en på en föreställd catwalk fram och tillbaka framför domarna. Sen brakade helvetet lös i rond två, fast på ett väldigt bra sätt. Deltagare föll som käglor till marken och krälade fashionabelt runt i sina kläder som var som hämtade från åttiotalet. Pekfingrar vajade i luften och publiken kunde inte alltid bestämma sig om de hellre stod upp och tjöt eller studsade upp och ner på stolarna av upphetsning. ”Det här är helt sjukt”, för att citera en av mina vänner som satt bredvid mig. I en paus råkade jag dock höra någon som ansåg att vougingklassen blev lite för mycket Beyoncéinspirerad. Då är följdfrågan förstås: är det inte så att det är Beyoncé som är vouginginspirerad istället för tvärt om?

Archie Burnett bjöd oss på ett litet domarsolo innan waackingklassen fick sin början. Sällan har jag sett någon dansa med sådan stil och återhållsamhet. Det var inget överdrivet i hans dansstil utan bara en lätt självklarhet och ett ansiktsuttryck som visade på totalt lugn. Låtvalet ”Sexy Dancer” var som gjutet. Utan att blinka visade han upp skillnaderna mellan waacking och vouging, en skillnad som jag i alla fall var väldigt glad framhävdes så väl som den gjordes ikväll. Waackingklassen som följde var en rätt städad historia, som ändå gav utrymme för överraskningar. Fredrik Silvia, som sedan gick vidare och vann hela klassen, var en av de överraskningarna. Ibland har han gnistrat lite extra på något jam, men det han visade upp ikväll var häpnadsväckande vad gäller musikalitet och äkthet. Även Lavalandredaktionen hade en deltagare i waackingtävlingen och undertecknad kan intyga att Madeleine visade upp riktigt fin teknik på dansgolvet samt kvällens snabbaste waacks.

Förutom att Ana Ninja vann över Sofia i vougingtävlingen (jag ska inte blanda in egna åsikter i den frågan) så bör nämnas att Kapela från Frankrike tog hem toprockklassen (också en fråga där jag inte ska blanda in åsikter).

Jag tänkte avsluta min chipspåse nu. Om sju timmar sitter vi där igen.

/Eva-Maria

Definition: Dans

”Ni börjar med att bara gå”, säger läraren. Vi ser lite osäkert på varandra. Menar hon faktiskt att vi bara ska gå som vi vanligtvis går eller ska i sätta in någon sorts känsla? Kanske ska vi släpa lite på stegen eller lägga till en liten studs varje gång våra hälar möter marken. Det är bara att gå. Hur svårt kan det vara? Vi tänkte ta en dansklass och nu ska vi ”bara gå”. Det spelar ingen roll om det är två eller tio steg. Vi förväntas klara av att gå utan att ställa några följdfrågor.

Dans kan finnas i varje steg som påbörjas. Skillnaden till ett helt vanligt steg behöver inte vara dramatisk eller ens märkbar, men den kommer finnas inom dig. Dans börjar i en tanke. Dansen för med sig en känsla eller så finns den redan som en känsla inom dig. Du utför dina rörelser med medvetna mål och bygger mönster som kanske bara du ser eller som iakttas av en hel publik. Dans kan vara en två timmar lång helkvällsföreställning, men dans kan också vara en liten gest.

Det är den mångfalden vi vill spegla här på Lavalands nya dansblogg. Välkommen in i värmen. Här finns dansen i varje andetag.

/Eva-Maria

Slick Dogg på Lava – Dag 1

Slick Dogg och Tempo
Oldschool dansare från LA gästar lava under följande dagar med workshops om deras danstil och kultur (G-Style).
Ett snabb slant projekt som genomförs på Lava.
Läs mer om arrangemanget här:

Lite bilder då SVT var på plats och dokumenterade både med intervjuer och dans.